Restaurang Myran

I
Inget bra ställe att stanna på
En drucken sekreterare dansar
(Och) jag är glad att du är här
men inte att vi är här
En atmosfär som alltför snabbt gör en gammal

II
En trubadur sjunger Cecilia Lind
och jag gissar vad han tänker
Men han är anställd varje kväll
för två veckor framåt
och det finns ingen här som kan hans refränger

III
Ett sällskap i slips häver upp sina stämmor
för ett födelsedagsbarn på femtio
-
-

(ofullbordad)

Skuld

Kramar min skuld, ständigt
omfamnande min skuld
Och den växer för varje tanklöst ord

Bön

Gör mig mänsklig, igen.
gör mig dödlig
och begrav mig i dig, långt ner i himlen

Nittiotal

Det tog tid
det tog ett nittiotal

Det tog tid
det tog en jävla tid
det tog ett splittrande
vegeterande flammande
nittiotal av regnmoln
och lava
det tog all min tid
att ta mig fram
till nästa morgon och
skammen låg tung
över varje försök
tiden låg tung
över all frihet
jag tog mig
(friheten låg tung
över all tid
jag tog mig)

Eller bara föreställde mig
ville kanske inget
förutom ett mellanrum
nånting att leva i
nånstans emellan
sjöblöt ekande koma
och de ständigt försvinnande
rusande rusen
nånstans nåt annat
än den lilla cellen av liv
som en gång tilldelats mig
av Stiftelsen
Hotellhem i Stockholm

Bläddrar igenom alla
gamla NME
för sista gången
innan de slängs
bläddrar igenom
mitt nittiotal
det är verkligen så
det finns minnen
mellan varje omslag
varje nummer
från 90 till 99
människor lever ännu kvar där
situationer
bläddrar igenom
ända till slutet och
en gulnad blaska från 93
som jag fastnar i
för några sekunder
får mig till slut att inse
att jag kanske inte
haft det så här bra
på ett helt decennium.
Tiden spolar
bort det värsta
(1999)

Hej linjal

Vem är förbannad
Jag bär mitt lugn
vägen över alla bilder
av varelser
dess outtalade repliker

Säg inte att jag är såhär
svag
allt vad jag inte gav
för det mänskliga
idealmuseet

Om saker och ting
nu torkas bort i solen
är detta bara
och endast ännu en
betydligt mer lättförklarad del
av denna min
lineära
natur.
(10-2-2000)

Vid 15 års ålder

Jag red mig in
i ett annat liv
jag bröt mig in
i de starkas värld
Jag föddes redan vid 15 års ålder
barnmorskan visste aldrig
vad hon gjorde
Nya skymtar av nåt jag anat
nåt som låg gömt bakom hela världen
i min uppväxt bland idioter
nere i det regnande havet.
Hon måste varit full!
När hon tog mig hit
Hon måste varit dum
eller väldigt snäll
Hon visste att ingen
skulle se mig i ögonen
Hon satte den här
blindheten
på mig
Min största och min enda
gåva
Så jag kan bara leva
i oförståndet.
Det absoluta
jag har att ge.

Manifestationer

Manifestationer

Behöver inte
Behöver inte
Behöver inte det här

Allt det här som är deras
som suger all magi
suger energi
intill det stilla och grå
så stilla och grå
att det måste målas
innan det ens kan visas upp

Det är det enkelriktade vansinnets arkitekter
Den gamla nya världens arkitekter
Drömlösa i sitt babbel
gapande stolthet över tröghetslagar
leende utan himmel och orsak
trampande sina barn in i sömnen
och allt det här
som är deras
allt det här
som är dem

Vi behöver inte
Behöver inte
Behöver inte det här

Tro inte att du är fri
Tro inte att du är inspärrad

Här är varenda explosion
var för sig ett utslag av omåttlig kreativitet
är energi är svart magi
för dem och den allra vitaste
för oss

Och magi
är det enda
som fungerar

Och jag vet att du har ett skratt
som kan få tistlarna att vissna
så fortsätt skratta
ända tills de måste se bort
res dig sen och lämna lokalen
och gör vad ingen säger åt dig att göra
gör vad ingen nånsin sagt åt dig att göra
ens i dina äldsta vildaste minnesluckor.

Där jag är som du och våra nya kroppar
lägger sprängdeg under fysikens grunder
Där jag är som du och i vår sanna förening
vi antar former av elektriska blommor
Där vi är de som växer mot hösten
för att lysa en väg förbi den mänskliga koman
som måste ständigt inse
livet här och
döden i nacken

Vi som är de som
tvingas vara
manifestationer.

Nä!

Det kanske var, som ni sa,
ett rop på hjälp
men det var fan inte er jag ropade på.

...

Livet är för kort för det mesta

Negligé

Och hon talade till mig och sade
"Skillnaden mellan man och kvinna
är en negligé"
Jag tog av mig min negligé
och väntade.

Och hon lade sig bredvid mig och sade
"Sanningen är en sammansmältning
lödning och legering"
Jag blundade till och låg och väntade
och vakna till ett stort jäva hål
i sängen.
Rester av papper ännu pyrande
bland lakanen.

Jag blev inte kär,
men jag gick upp
såg mig omkring
hämta sen kylskåpet från köket
för att kunna tömma det på madrassen
för jag skulle ha picknick
och så började dagen.

(18-07-00)

de- monolog

de- monolog isera
mig 26
marcus christian
till det vegetabiliska avfallet
eller flammande
oosynlighet

vadhelst befinnes vackrast
i dess hjärta

Vila i frid

I
De här gatorna, alltihop likadant fast allt är försvunnet.
Gammal kärlek och hat och frustration och skrik som lagts till vila i asfalt
och av den tid som gått har tusen murar byggts och jag sörjer inte
och tecknen våra kängor ritade i snön betyder ingenting längre

II
Men det känns som nån går där strax framför mig genom de krympta kvarteren
och den mörkröda morgonen har samma ton som hennes färgade lockar
Den känns som hon går där

III
Genom livet före detta, genom nedlagda rastgårdars röster där oroliga andar ilar fram och tillbaka i glömda ärenden
Förbi radhus där familjen sitter och väntar på att TV:n ska explodera vandrar jag snart där bredvid hennes skugga, det enda minne jag sparar

En reducerad människa

Kört
Kört
Kört in i väggen av dar,
mot väggar av år
Jag är en reducerad människa.

I den vedertagna sömnens timmar
oförmögen att spela
är det här jag lever
och det här är riktigt.
Jag vet vad natten kan göra
med världen
och en ensam människa.
Bakom dimman av mörker och sömn -
du måste fråga dig.
Du måste fråga dig hårt.

Jag är en reducerad människa.
Jag gör mig oförmögen att spela
medan ön och dess ögon åter sjunker
in i den vedertagna sömnens timmar.
Jag vet vad vatten kan göra
med världen
i form av en skog
eller en ensam människa
och hennes sinnen.
Bakom dimman av mörker och sömn -
Du måste fråga dig.
Du måste fråga dig hårt.

Märklig sinnesstämning

Natt.
Genom fönstret ser jag, förutom de där två ständigt blinkande fyrtornsliknande konstruktionerna som längst bort vid horisonten reser sig över beskärd skog och villaområdena vid Stureby eller längre bort, inte mycket mer än en stjärnlös himmel och den snö- och trädbeklädda kullen utanför som längs gången upplyses upp av gatlyktorna och blottar spretande svarta trädgrenar flaxande över asfalt, snö och enstaka bänkar.
Ett tag tycker jag att jag ser nån stå där mitt på vägen, en lång, lutande figur i tjocka vinterkläder som står och rastar sin hund? men när jag går närmare fönstret är det bara den vanliga snön och klipporna.
Jag har varit i den här märkliga sinnesstämningen hela natten, sen jag vaknade vid tvåtiden.

Säg det igen

Du såg dem angripa min person
med sina små skrumpnade kastrerade tungor
Jag såg dem sticka knivar i strömmen
och skratta.

Det är ingen fara Allt här är redan
nånannanstans
vi ska glömma nu. Snart
och ingenting sparas.
Vet bara vad du har att göra
när det börjar brinna
och säg det där till mig du vet vad jag menar
säg det igen

DU BORDE LÄRA DIG
ATT SÄLJA DIG SJÄLV

Du har så rätt,
jag är så blyg,
så säg det
igen.

Periodar-Fredriks spontana semesterresa

Kommer spontant att tänka på Fredrik. Periodar-Fredrik. Det kunde gå veckor, i sällsynta fall månader, innan han trillade dit igen, men när han gjorde det fanns ingen räddning. En gång, efter en oavbruten fyraveckorsfylla, hade han bara slängt upp fönstret på första våningen mot bakgårdens gräsmatta, hoppat ut och börjat tugga och slita i gräset som vilken ko som helst. Låg där och idisslade en kort stund. Jag var inte där då, det här hörde jag i andra hand. Men det som egentligen fick mig att tänka på Fredrik i dessa ögonblick var, gissar jag, hans semesterresa för två år sen. Han hade jobbat i ett par månader på något som hette SepCo, sen sjukskrev han sig, söp till och vaknade upp i Sibiriens ödemarker, på en tågstation långt ifrån all ära och redlighet. Han hade inga minnen av vad som hänt under resan, eller vad som hade föranlett den.

Sjunkna ögon

Sjunkna ögon öppnas, skrapas
dagens ljusa våld och toner
ännu begraven
i nattens explosioner och lyktsken
sen inget mer
en tid sträckt ut
förhör tortyr
men sen inget mer
och vår frihet gapar
uppsprättad på mitten

Bara ett stadium av förstånd, och
nånting lovar
att det snart går över.

Minnas är en liten död
Tillfälligt stopp
med svartvita bilar
rakt framöver
i en backspegel glimmande
av solkatters lögn
och dess eviga ögons
ständigt bleknande ljus.

Stjärnorna om mig

Dags att bli lite mer personlig med mina läsare, tänkte jag, så jag kollade upp mitt födelsehoroskop. Så här står det om mig, bland mycket annat:

"At the time of your birth the zodiacal sign of Virgo was ascending in the horizon. Its ruler Mercury is located in the eleventh house.

This indicates that throughout your life you will assume a reserved, quiet, analytical, critical, and receptive attitude.

Although you are not an individual with a very strong ambition, you possess the ability to persevere and exert ingenuity.

Some selfishness is noted. However, if you are able to counteract this trait with your natural helpful and sympathetic attitude and address your positive qualities to resolve the problems of others then you will accomplish your highest spiritual duties and your degree of consciousness and perception will be expanded.

You are not afraid to work but you like to do things where you can use intellectual resources rather than mechanical ones. There is some independence here but don't try to be forceful about it because Virgo's natural habitat is one in which the person is led by some powerful authority and where the important decisions are best made by others."

Om ni undrar hur mycket av det här som stämmer, så kan jag avslöja att det är nog i princip allt. Lite lustigt.

Ge mig ljus

Ge mig ljus, ge mig mera ljus
ge mig av din mänsklighet
du är inte som jag
Det nya jag ville / känna igen ...

Du har nånting
av min barndom i dig
Nånting från tusen år
innan vi möttes
Långt bakom allt vi vet och säger

The more I become

The more of a loser I become
the more my sister loves me
The more of a business I become
the more my mother loves me
The more of a drunkard I become
the more my best friend likes me
The more I choose to move away
the more it all confounds me
(1999)

Ingen och du

Ingen trodde nånsin på dig.
Ingen såg dig i ögonen.
Kanske hade de rätt.
Du bestämmer.
(1999)

Lära mig att glömma

Nostalgi är farligt, det är farligt att gå baklänges på öppen gata, ser man aldrig framåt hamnar man till slut Ingenstans.
Jag antar att jag har en dragning åt det sentimentala. En stark dragning. Måste hela tiden påminna mig själv om att vända mig om och titta framåt och sen är det dags igen.
Vad är det då jag längtar efter? Det mesta där borta var egentligen skit, skit eller likgiltighet. Jag längtar efter allt som kunde ha varit. En ny chans. En annan väg, ett annat liv. Antagligen var jag likadan redan då.
Måste lära mig att glömma om och om igen.
Inget av det där har att göra med mitt liv.

Hammare

Och tiden vrider sig åter långsamt
expanderande bakåt, vridande sig
ifrån oss följande
endast halvt dechiffrerade lagar.

I begynnelsen var kärlek
eller ingenting. Det säger sig självt
att det inte hade mycket att göra
med den riktiga världen, med kurser
i social kompetens. Med stapplandet baklänges
in i döden
med synen förvänd mot statligt stjärnljus.

Men vi ser oss om och vi märker
att vi drömmer. Visst. Vi är ännu vakna
och ensamma här kan vi hålla det kvar
medan ljuset slår in
och en hand räcks ut

DET HÄR ÄR EN HAMMARE
ALLT ÄR AV GLAS