Lära mig att glömma

Nostalgi är farligt, det är farligt att gå baklänges på öppen gata, ser man aldrig framåt hamnar man till slut Ingenstans.
Jag antar att jag har en dragning åt det sentimentala. En stark dragning. Måste hela tiden påminna mig själv om att vända mig om och titta framåt och sen är det dags igen.
Vad är det då jag längtar efter? Det mesta där borta var egentligen skit, skit eller likgiltighet. Jag längtar efter allt som kunde ha varit. En ny chans. En annan väg, ett annat liv. Antagligen var jag likadan redan då.
Måste lära mig att glömma om och om igen.
Inget av det där har att göra med mitt liv.