I
De här gatorna, alltihop likadant fast allt är försvunnet.
Gammal kärlek och hat och frustration och skrik som lagts till vila i asfalt
och av den tid som gått har tusen murar byggts och jag sörjer inte
och tecknen våra kängor ritade i snön betyder ingenting längre
II
Men det känns som nån går där strax framför mig genom de krympta kvarteren
och den mörkröda morgonen har samma ton som hennes färgade lockar
Den känns som hon går där
III
Genom livet före detta, genom nedlagda rastgårdars röster där oroliga andar ilar fram och tillbaka i glömda ärenden
Förbi radhus där familjen sitter och väntar på att TV:n ska explodera vandrar jag snart där bredvid hennes skugga, det enda minne jag sparar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar