Låt det inte synas

Att äcklas för dig
är att leva en stund
Ska man vara bitter
låt det inte synas
för fler än en
för fler än en

Finns inte

Finns inget tal längre
finns bara ljud

Bakom murarna

Vad händer just nu
bakom murarna
vad händer just nu
i ingenmansland

Kan inte sova

Kan inte sova
kan inte
kan inte
kan inte ligga stilla längre

En ful dag

En ful dag
En ful kväll ute på stan

Vaggvisor för döda

Det var ett bra liv
när det var slut
Ett bra liv

Måste tro

Det är det dumma
Man måste tro
kan aldrig veta
måste tro.

Spöke av en främlingsflicka

och
genom
hela livet
går
ett spöke
av en främlingsflicka
går  kängor,
går
i sol.

Mördare

Ha-ha
Du är en mördare.
du är en satan.
se på mina tänder.

De kostar på sig

Det här är vad
de kostar på sig
för att hålla oss
under.

Fast

Du är fast i
identifikation
du är fast
du är kopplad

En dag att fira

Det är inte en dödsdag. Det är en frihetens dag, en dag att fira och att glädjas åt. Jag är där jag ska vara, jag har kommit hem. Var glad för mig, jag kommer att vara glad för dig. Vi ses :-)

Den ska spelas så här

Om du råkar ha bra gehör
och du tycker
ackordföljden är störd
So what för de skrev den så här
Om det just nu är sent
kanske bandet låter en aning skevt
Det är OK
Den ska spelas så här

Vill ha mig

Jag vill ha mig
jag vill ha mig
ut-rensad
nu

Kliv ur dödsdansen

En sak vill jag att ni ska förstå: det är ingen mening med att dyrka de döda. Jag förstår att ni saknar era döda, men låt det inte gå till överdrift. Förvandla inte era liv till nån sorts dödsdans i väntan på återförening, det är bara makabert. Ni får era liv för att ni ska leva dem, fokusera på livet och de som fortfarande lever då! De döda har haft sin tid (för den här gången), och ni träffas igen när det är dags. Jag lovar, det är så. Så oroa er inte, och tro inte att de döda blir ledsna och tror att de är bortglömda. Det är inte så. Ni kan gå till era gravar, pynta dem, prata lite, men sen måste ni återvända till livet igen. Om det är så att vi vill något så hör vi av oss.

Taramasalata

Spekulant
spektator
spektakelisera
Taramasalata
endast idag

Förstå det här

Förstå
det här
och du är
fuckad
på livstid

Förstå
det här
det var alltid
nu.

Anonym kan jag

Anonym
kan jag leva i
just den här fantasin
Anonym
kan jag dö
utan någon som helst
värdighet.

Bredvid hennes drömmar

Hennes stjärnor
lysande i taket
rakt genom natten
bredvid hennes drömmar
här är det som
jag misslyckas
varje gång
bredvid hennes sömn

Hur högt

Vet man nånsin
hur högt man skriker
Det spelar ingen roll

Död mans ord

En död mans ord
är värda
så mycket mera
Tio miljoner
gånger mer
än du
kan säga
Sweet Lord

Jag har glömt

Det tog ett tjugotal år
men jag lärde mig
att gå omkring
runt er
som det jag var
som allt jag lärt
Jag har redan glömt bort det

OK

Hon läste och sa
OK

Bored to blindness

Jag vet att han kommer
att ringa nu.
Seinfeld är slut
och nu ringer han
och undrar om jag
fixat hans piller.

För några år sen
var vi kompisar.
Nu är jag hans
legitima langare.
"Berätta om din ångest
och säg
att du måste ha
just de här pillren -
vänta,
har du penna och papper?"

Jag får ett par hundra
för besväret
och några sidor till
i sjukjournalen.
I alla fall nån
som intresserar sig.

Det är deras jobb - självklart
det är
Alter Egons jobb
att hålla sig under,
psykmannens jobb
att skriva ner
processen
och alla namn
är någorlunda
anonyma.

Det jag just nu känner

Hon är en av de bästa.
Nån gång var hon min vän.
Fast jag satt för bredbent
drack för mycket
och gick omkring och var
så att ingen förstod
riktigt vad jag var
eller ville.
Bra.
Jag kan bara flyta
från skala till skala
kan bara vara och veta
det jag just nu känner

Mitt lilla samhälle

Mitt lilla samhälle
funkar som det ska
mitt lilla samhälle
funkar från dag till dag
Det finns ingen högre plan
Finns inget högre här
än ett tvåmeterstak
Finns inget större här

Titta inte i speglarna

Titta inte i speglarna
Tänk inte på
det rinnande vattnet
Varje söndersövd timme
kommer tillbaka
vänd tillbaka
ditt huvud framåt
bara för en sekund
måste du stå rakt
och skratta det in
i ansiktena
genom sömnlösa evigheter
av negativt matematiserande
det här rummet
nu bara
en enda stor sjukbädd
så meningslöst
och fruktansvärt
tvunget.

(Skjuta ditt uppskurna skratt)

Ingen behöver vara ensam

Inte en enda
ensam här.
Det är som en
amerikansk
ungdomsserie
där ingen är alkis
i mer än tre avsnitt
sen kör de ihjäl sig
i pappas bil
eller räddas
av sina
skrikande vänner.
Ingen behöver
nånsin
vara ensam.

För första gången
på åratal ser jag dig,
på avstånd
inbegripen i samtal
med några av dem
som jag antar är de
som jag aldrig lärde mig
känna igen
eller ens leva med
så som människor
gör.
Det är min största
kanske min enda gåva.
Jag lever bara
i oförståndet.
Det sista
och enda
jag har att ge.

Jag reser mig och
rör mig framåt
över gården
undrande lite
om du själv
kommer
att
känna
igen mig.

Regn!

Regn!
Regn!
Regn!

innanför ramarna
utanför

våldsamt regn, lukten
av blodvätt sten igenom
atmosfären

långsamt våldsamt vakna
in i det andra igen
Inte se sig
omkring med sorg

Jag såg aldrig
nånting
det var alltid
borta
sekunden efter
såg aldrig
någonting

långsamt regn
spolar åter
spindlarna
i avloppet

Ljudet av

Ljudet av våldsamt regn
väcker mig in
i nästa liv.

Vanor dödar

Vanor dödar
Dödar liv
och dödar öden
Alla sorters
vanor
dödar.

Andras sånger

Det blir
nånting
man måste
tvinga
sig
till.

Att skriva,
teckna,
plocka upp gitarren
för nöjes skull
Det var allt jag gjorde
fram till
femton års ålder.
Sen blev det
vin, tjejer
och andras sånger.
Och andras vin
och andras tjejer.
Nånting hände,
jag var tvungen att bryta
och på nåt sätt
följde den
gamla sorts glädjen
med. Ner.

Tio år senare
ganska exakt
är det dags att rota upp den
igen.
Genom geologiska
lager av smuts
och oegentligheter.
Inte titta, bara känna.
Inte se sig omkring.
Allt det där
är redan borta.

Regn faller
ett välkommet regn.
Regn faller
över tjugonde århundradets
sista sommar.
Aldrig mer begravning.

I ett annat liv

Jag red mig in
i ett annat liv
Jag bröt mig in
i de starkas värld

Se om jag bryr mig

Se om jag bryr mig
var mitt tysta mantra
genom gymnasiet
ända ut på gatorna.
Se om jag bryr mig
exakt hur mycket jag bryr mig.
Klart jag gjorde.
Klart jag låg ensam kvar
och slog skallen mot parketten
natt
efter natt
efter natt.

Å andra sidan
hade jag redan lärt mig
att känna igen mina fiender
trots det uppenbara handikappet
att jag aldrig
kom ihåg
deras ansikten.
Jag såg dem aldrig i ögonen.
De såg mig aldrig i ögonen.
Först nu senare anar jag varför.

Klassens clown

Uppväxt bland idioter
lärde jag mig
långsamt
att spela med
och jag var bland de bästa
som i det mesta
andra

Efter ett halvdussin år
i samma klass
hade jag utvecklat idiotin
till en konstart
Jag var klassens clown
men ingen skrattade
eller gjorde de det
lät det bara konstigt
Jag hade tagit det ör långt
och det fanns ingen väg
ur vår gemenskap
Det var åratal kvar
jag var en punkt på en linje
som sträckte sig ut
över kanten
till intet
Det var åratal kvar

jag var fast i min sömn
som krävde sin manifestation,
sitt offer,
varje dag
dag ut
dag in
Smartast i klassen
tommast i skallen
beklagad av alla
stora som små

Nånting var tvunget
att förändras.
Nån gång mot slutet
bestämde jag mig.
Jag kunde lika gärna
bli rocksångare.

År efter år

Formad vindsvept
organisk lera
stelnande intill markens stenar
år efter år
efter år efter år.
Ingen kommer att hjälpa dig här.
Sändningarna kommer inte att stoppas.
Varje ord som följer ditt namn
är en liten spik
designad för
att nagla fast.

Det genetiska arvet

Att rita och måla ligger i släkten, liksom musikaliteten. Har jag haft någon nytta av mina gener? Det råder blandade meningar om det, inom mig själv och säkert hos andra omkring mig också.
Jag har fått både det bästa och det sämsta som jag kunde få. En sak jag tycker att jag borde ha fattat långt tidigare, det är att det spelar inte så stor roll vad det är du får, det viktiga är vad du gör av det du har. Jag ska lägga det på minnet till nästa gång.
Hej så länge!

Osedda världar

Förnekandet
är en lika stor tillgång
I tankarna kan jag
när som helst
förpassa de stackars satarna
till ett välförtjänat
eller oförtjänt
tomrum
av osedda världar
deras egna
osedda världar

Allt det där

Det var igår,
allt det där var igår
Allt det där var med
andra människor
än de som idag
påstår sig röra runt
därute i samma stad som jag
osynliga i evighet
tills jag behagar
vända ögonen
mot jorden.

För kort

Livet är alltför kort
dagarna alltför långa
våra världar krakelerar
fragmenteras
i oöverskådlighet
över atmosfärens makliga vågor

Inte min, inte än

Min filosofi, som inte är min och ingen filosofi, blir desto mindre fattbar som jag inte följer den själv. Inte helt, inte än. Jag vill visa Linnea mer än det här men jag vet inte hur jag ska börja, precis som jag inte vet hur jag ska börja med något annat. Läser Ouspensky och känner igen mycket och får annat förklarat.
Det är nånting att pröva.
Men det är lätt såna här lugna dagar. Värre att sitta hemma och vänta på tunnelbanan och tid att gå.
Jag får lov att fixa det.

Myran, del G

G

Stereon saknar högtalare.

Sen sitter jag där, klottrar, läser, lyssnar på den mer eller mindre usla Roses-konserten och varvar elefantölen med folköl för att inte bli packad innan jag går ut, fast jag misstänker att det blir så ändå. Bläddrar i böckerna jag köpt, Colin Wilsons "The Occult", B. Stenbergs "Kärlek i Europa", Lowrys "Under vulkanen". Den sistnämnda vet jag att jag har läst förut men jag tror inte riktigt att jag fick grepp om den. Omslaget är fult, det är en ljusblå Månpocket med en bild ur filmen och jag funderar på om den finns på video, jag har aldrig sett den.

"You ain't too young and pretty
and you sure as hell can't sing,
Anytime you wanna sell your soul
I've got a toll free number you can ring"

Medan jag sitter där ringer telefonen, det är Anja och vi pratar om allt möjligt i tre kvart medan jag försöker låta nykter på rösten.

Hej du läsare

Hej du, som läser det här, och som kanske har läst mina tidigare inlägg. Hur känns det så här långt? För svart, för skitigt? Jobbigt att läsa? Du kanske helst vill vända bort blicken, glömma att bakom den här fasaden, bakom alla andra fasader som liknar min (mer än jag vill tillstå) finns det faktiskt en människa med en historia. Jag håller på att berätta en historia, precis så, men jag måste ta mig igenom det här först. Jag lovar, det blir ljusare så småningom, det blir det för alla, men ett tag till kommer det att vara ... socialrealistiskt, i brist på bättre ord. Så stanna kvar, följ med mig ett tag till. Jag tackar för tålamodet och intresset.

Myran, del F

F

Tunnelbanan in mot stan. Vagnen är halvfull, eller halvtom, majoriteten av mina medresenärer är medelålders, ett bänkpar bort sitter en tjej i min ålder som objektivt sett ser rätt bra ut men jag kan inte uppbåda något intresse, hennes utstrålning, sådan den nu är, är alltför mycket av

...

Konvertera

Tänker gör jag bäst i sömnen,
inga ord här, inga band.
Under bilderna smak av ren energi
i den enda processen.
Dit vägen syftar

att mötas halvvägs,
jag och den andra, riva ner och passera
i omöjligheten
åt varsitt håll i varandras mening.

Myran, del E

E

Ser mig omkring i mitt lilla allaktivitetsrum, försöker tänka efter hur många personer jag har haft på besök här sammanlagt* men ger upp. Det är inte överdrivet många men jag misstänker att den övervägande delen varit här i egenskap av anonyma efterfestare och eventuella fylleragg, oftast inte särskilt givande sådana.

Här inne har vi det sedvanliga möblemanget som är gemensamt för samtliga dessa lägenheter och som genom sin funktionella och BRIO-aktigt robusta utformning för tankarna till nåt behandlingshem för unga missbrukare, som det Thom sitter på nu, i Småland. Inte för att jag var där, men jag har sett de andra han suttit på, efter vräkningen. Ju mer jag tänker på det, desto fler paralleller ser jag. Visserligen har jag friheten att bete mig hur jag vill så länge jag inte stör grannarna, och visserligen har han sjunkit djupare på det sättet än jag överhuvudtaget skulle kunna göra, misstänker jag, men vi har ändå gått liknande vägar under ett antal år och ibland tror jag att den största skillnaden ligger i att Thom har varit sämre på att sopa in sin skit i garderoben.

Efter en cigarett och ännu en klunk av Tavernan (mitt hjärtas värdshus, tänker jag och grinar idiotiskt inombords) börjar jag fundera på vad jag ska ägna resten av dagen åt. Just nu känns det som om jag helst skulle sitta här nån timma till, dricka upp och, inte skriva, det är jag inte i längre i form för, men lyssna på musik, bläddra lite på min lilla usla svartvita TV, läsa nåt och kanske ringa nåt samtal. Men vem skulle jag ringa? Jag fick pengar igår, studiemedel, och borde hellre planera nåt inköp innan affärerna stänger, jag gillar att gå runt på Söder bland skiv- och bokaffärerna och bläddra efter att ha sänkt en Taverna och kanske köpa nåt, då är det också lättare att överraska sig själv. Dessutom behöver jag nya hörlurar, jag känner mig inte riktigt hel utan dem.

* under det år jag bott här

Myran, del D

D

Kaffet är klart och jag häller det tillsammans med sista skvätten mjölk i en stor ljusblå mugg som rymmer en halvkanna. Sen sitter jag där och tar växelvis en klunk av kaffet och en lite mindre av Tavernan, som ända fram till elefantölsreformen sett till alkoholprocenten var det billigaste som fanns på systemet, och dessutom gott. Det verkar nästan direkt, man kan nästan känna hur det sprider sig i venerna. Det är väl också delvis därför jag föredrar det framför vanligt vin, som liksom bara lägger sig i en klunk efter klunk.

Efter en stund av detta och Only Ones på bandspelaren känner jag mig betydligt piggare och än är dagen unge, klockradion visar på 13:56. Jag tar av mig hörlurarna och lägger undan blocket som jag klottrat slumpmässiga fraser i i hopp om att få nån idé.

SVART, UTE & GÅR

svart
ute & går.
det händer ibland att
svart
lämnar sin lägenhet och vandra omkring
på stadens gator som en vanlig man.
men han tar aldrig promenader.
han måste ha ett mål, ett ärende att skylla på.
& idag får det bli tunnelbanan.

hans grannar, två kärringar, står & ser
hur han passerar
& fäller kommentarer
- han är uppenbarligen återigen inne i en manisk fas.
- det var då för väl, ha har verkat så nere på sista tiden.
han borde äta mer grönt.
men inte för ett ögonblick saktar han ned sina steg.
& nu skymtar en välbekant skylt i fjärran.

Din nya frisyr

Så levande och så
fastnaglad
Tusentals av dina fotografier
i räta vinklar
zick-zack längs alla väggar
Småspik och tacksamhet
som håller dig stödd vid livet
På detta
fascistoida sätt
begrundar jag ditt ändliga öde.
Varpå jag vänder mig, prövar
att peka framåt, flyttas ändå och
inte ens din nya frisyr
är värd nånting.
inte ens din nya frisyr
är någonting
att sättas uppemot
detta.

Myran, del C

Myran, del C

Hursomhelst, Myran. Själva hotellet är en enda stor betongkoloss som består av till hälften invalidbostäder, tll hälften lägenheter av den typ jag själv bor i: små ettor med kokvrå och dusch. Det är hit man kommer när man inte lyckats få tag på nåt annat, då kommer man hit med sin mer eller mindre desperation och får ta över ett rum efter någon lyckligare lottad, nån som fått förstahandskontrakt eller hoppat ut genom fönstret, som Jarmo. Men jag kräver inte mycket, och det är bättre än att hoppa runt mellan olika andrahandslägenheter.

__________

Myran, del A och B

Myran, en följetong.

A

Bostadshotellet Myran. Vackert situerat i centrum av söderförorternas absoluta ingenstans. Utanför porten har vi två pizzerior (varav den ena ligger närmare, är billigare och har fullst. rättigh, vilket innebär att det är dit jag brukar gå när lusten faller på, trots att personalen uppträder som tretåiga pachydermer med mindervärdeskomplex och jag anar små Mussolinis inuti de konkurrensinriktade ägarnas fysiska skal), ett postkontor och ett BEA, ett snabbköp med Galne Gunnardoft. Tvärs över det oftast halvtomma torget ligger tunnelbanan med villaområden på ena sidan och radhus på den andra. Det är alltså inte mycket till förortscentrum, men på nåt sätt föredrar jag det ändå framför till exempel Haninge, där jag satt fast i ett par år efter att jag först flyttat hemifrån. Vill man ha nånting här så åker man härifrån, in till stan.

...

B

Handen.

Kanske

Kanske genom alla år
att du enbart drömde
dina ständiga störningar
Kanske att allting
bara var som du aldrig vågade tro.
En blandning av salig oskuld
och idioti.
Kanske att allting
skulle ha varit så lätt hela tiden
och enbart
beroende
på dig.

Restaurang Myran

I
Inget bra ställe att stanna på
En drucken sekreterare dansar
(Och) jag är glad att du är här
men inte att vi är här
En atmosfär som alltför snabbt gör en gammal

II
En trubadur sjunger Cecilia Lind
och jag gissar vad han tänker
Men han är anställd varje kväll
för två veckor framåt
och det finns ingen här som kan hans refränger

III
Ett sällskap i slips häver upp sina stämmor
för ett födelsedagsbarn på femtio
-
-

(ofullbordad)

Skuld

Kramar min skuld, ständigt
omfamnande min skuld
Och den växer för varje tanklöst ord

Bön

Gör mig mänsklig, igen.
gör mig dödlig
och begrav mig i dig, långt ner i himlen

Nittiotal

Det tog tid
det tog ett nittiotal

Det tog tid
det tog en jävla tid
det tog ett splittrande
vegeterande flammande
nittiotal av regnmoln
och lava
det tog all min tid
att ta mig fram
till nästa morgon och
skammen låg tung
över varje försök
tiden låg tung
över all frihet
jag tog mig
(friheten låg tung
över all tid
jag tog mig)

Eller bara föreställde mig
ville kanske inget
förutom ett mellanrum
nånting att leva i
nånstans emellan
sjöblöt ekande koma
och de ständigt försvinnande
rusande rusen
nånstans nåt annat
än den lilla cellen av liv
som en gång tilldelats mig
av Stiftelsen
Hotellhem i Stockholm

Bläddrar igenom alla
gamla NME
för sista gången
innan de slängs
bläddrar igenom
mitt nittiotal
det är verkligen så
det finns minnen
mellan varje omslag
varje nummer
från 90 till 99
människor lever ännu kvar där
situationer
bläddrar igenom
ända till slutet och
en gulnad blaska från 93
som jag fastnar i
för några sekunder
får mig till slut att inse
att jag kanske inte
haft det så här bra
på ett helt decennium.
Tiden spolar
bort det värsta
(1999)

Hej linjal

Vem är förbannad
Jag bär mitt lugn
vägen över alla bilder
av varelser
dess outtalade repliker

Säg inte att jag är såhär
svag
allt vad jag inte gav
för det mänskliga
idealmuseet

Om saker och ting
nu torkas bort i solen
är detta bara
och endast ännu en
betydligt mer lättförklarad del
av denna min
lineära
natur.
(10-2-2000)

Vid 15 års ålder

Jag red mig in
i ett annat liv
jag bröt mig in
i de starkas värld
Jag föddes redan vid 15 års ålder
barnmorskan visste aldrig
vad hon gjorde
Nya skymtar av nåt jag anat
nåt som låg gömt bakom hela världen
i min uppväxt bland idioter
nere i det regnande havet.
Hon måste varit full!
När hon tog mig hit
Hon måste varit dum
eller väldigt snäll
Hon visste att ingen
skulle se mig i ögonen
Hon satte den här
blindheten
på mig
Min största och min enda
gåva
Så jag kan bara leva
i oförståndet.
Det absoluta
jag har att ge.

Manifestationer

Manifestationer

Behöver inte
Behöver inte
Behöver inte det här

Allt det här som är deras
som suger all magi
suger energi
intill det stilla och grå
så stilla och grå
att det måste målas
innan det ens kan visas upp

Det är det enkelriktade vansinnets arkitekter
Den gamla nya världens arkitekter
Drömlösa i sitt babbel
gapande stolthet över tröghetslagar
leende utan himmel och orsak
trampande sina barn in i sömnen
och allt det här
som är deras
allt det här
som är dem

Vi behöver inte
Behöver inte
Behöver inte det här

Tro inte att du är fri
Tro inte att du är inspärrad

Här är varenda explosion
var för sig ett utslag av omåttlig kreativitet
är energi är svart magi
för dem och den allra vitaste
för oss

Och magi
är det enda
som fungerar

Och jag vet att du har ett skratt
som kan få tistlarna att vissna
så fortsätt skratta
ända tills de måste se bort
res dig sen och lämna lokalen
och gör vad ingen säger åt dig att göra
gör vad ingen nånsin sagt åt dig att göra
ens i dina äldsta vildaste minnesluckor.

Där jag är som du och våra nya kroppar
lägger sprängdeg under fysikens grunder
Där jag är som du och i vår sanna förening
vi antar former av elektriska blommor
Där vi är de som växer mot hösten
för att lysa en väg förbi den mänskliga koman
som måste ständigt inse
livet här och
döden i nacken

Vi som är de som
tvingas vara
manifestationer.

Nä!

Det kanske var, som ni sa,
ett rop på hjälp
men det var fan inte er jag ropade på.

...

Livet är för kort för det mesta

Negligé

Och hon talade till mig och sade
"Skillnaden mellan man och kvinna
är en negligé"
Jag tog av mig min negligé
och väntade.

Och hon lade sig bredvid mig och sade
"Sanningen är en sammansmältning
lödning och legering"
Jag blundade till och låg och väntade
och vakna till ett stort jäva hål
i sängen.
Rester av papper ännu pyrande
bland lakanen.

Jag blev inte kär,
men jag gick upp
såg mig omkring
hämta sen kylskåpet från köket
för att kunna tömma det på madrassen
för jag skulle ha picknick
och så började dagen.

(18-07-00)

de- monolog

de- monolog isera
mig 26
marcus christian
till det vegetabiliska avfallet
eller flammande
oosynlighet

vadhelst befinnes vackrast
i dess hjärta

Vila i frid

I
De här gatorna, alltihop likadant fast allt är försvunnet.
Gammal kärlek och hat och frustration och skrik som lagts till vila i asfalt
och av den tid som gått har tusen murar byggts och jag sörjer inte
och tecknen våra kängor ritade i snön betyder ingenting längre

II
Men det känns som nån går där strax framför mig genom de krympta kvarteren
och den mörkröda morgonen har samma ton som hennes färgade lockar
Den känns som hon går där

III
Genom livet före detta, genom nedlagda rastgårdars röster där oroliga andar ilar fram och tillbaka i glömda ärenden
Förbi radhus där familjen sitter och väntar på att TV:n ska explodera vandrar jag snart där bredvid hennes skugga, det enda minne jag sparar

En reducerad människa

Kört
Kört
Kört in i väggen av dar,
mot väggar av år
Jag är en reducerad människa.

I den vedertagna sömnens timmar
oförmögen att spela
är det här jag lever
och det här är riktigt.
Jag vet vad natten kan göra
med världen
och en ensam människa.
Bakom dimman av mörker och sömn -
du måste fråga dig.
Du måste fråga dig hårt.

Jag är en reducerad människa.
Jag gör mig oförmögen att spela
medan ön och dess ögon åter sjunker
in i den vedertagna sömnens timmar.
Jag vet vad vatten kan göra
med världen
i form av en skog
eller en ensam människa
och hennes sinnen.
Bakom dimman av mörker och sömn -
Du måste fråga dig.
Du måste fråga dig hårt.

Märklig sinnesstämning

Natt.
Genom fönstret ser jag, förutom de där två ständigt blinkande fyrtornsliknande konstruktionerna som längst bort vid horisonten reser sig över beskärd skog och villaområdena vid Stureby eller längre bort, inte mycket mer än en stjärnlös himmel och den snö- och trädbeklädda kullen utanför som längs gången upplyses upp av gatlyktorna och blottar spretande svarta trädgrenar flaxande över asfalt, snö och enstaka bänkar.
Ett tag tycker jag att jag ser nån stå där mitt på vägen, en lång, lutande figur i tjocka vinterkläder som står och rastar sin hund? men när jag går närmare fönstret är det bara den vanliga snön och klipporna.
Jag har varit i den här märkliga sinnesstämningen hela natten, sen jag vaknade vid tvåtiden.

Säg det igen

Du såg dem angripa min person
med sina små skrumpnade kastrerade tungor
Jag såg dem sticka knivar i strömmen
och skratta.

Det är ingen fara Allt här är redan
nånannanstans
vi ska glömma nu. Snart
och ingenting sparas.
Vet bara vad du har att göra
när det börjar brinna
och säg det där till mig du vet vad jag menar
säg det igen

DU BORDE LÄRA DIG
ATT SÄLJA DIG SJÄLV

Du har så rätt,
jag är så blyg,
så säg det
igen.

Periodar-Fredriks spontana semesterresa

Kommer spontant att tänka på Fredrik. Periodar-Fredrik. Det kunde gå veckor, i sällsynta fall månader, innan han trillade dit igen, men när han gjorde det fanns ingen räddning. En gång, efter en oavbruten fyraveckorsfylla, hade han bara slängt upp fönstret på första våningen mot bakgårdens gräsmatta, hoppat ut och börjat tugga och slita i gräset som vilken ko som helst. Låg där och idisslade en kort stund. Jag var inte där då, det här hörde jag i andra hand. Men det som egentligen fick mig att tänka på Fredrik i dessa ögonblick var, gissar jag, hans semesterresa för två år sen. Han hade jobbat i ett par månader på något som hette SepCo, sen sjukskrev han sig, söp till och vaknade upp i Sibiriens ödemarker, på en tågstation långt ifrån all ära och redlighet. Han hade inga minnen av vad som hänt under resan, eller vad som hade föranlett den.

Sjunkna ögon

Sjunkna ögon öppnas, skrapas
dagens ljusa våld och toner
ännu begraven
i nattens explosioner och lyktsken
sen inget mer
en tid sträckt ut
förhör tortyr
men sen inget mer
och vår frihet gapar
uppsprättad på mitten

Bara ett stadium av förstånd, och
nånting lovar
att det snart går över.

Minnas är en liten död
Tillfälligt stopp
med svartvita bilar
rakt framöver
i en backspegel glimmande
av solkatters lögn
och dess eviga ögons
ständigt bleknande ljus.

Stjärnorna om mig

Dags att bli lite mer personlig med mina läsare, tänkte jag, så jag kollade upp mitt födelsehoroskop. Så här står det om mig, bland mycket annat:

"At the time of your birth the zodiacal sign of Virgo was ascending in the horizon. Its ruler Mercury is located in the eleventh house.

This indicates that throughout your life you will assume a reserved, quiet, analytical, critical, and receptive attitude.

Although you are not an individual with a very strong ambition, you possess the ability to persevere and exert ingenuity.

Some selfishness is noted. However, if you are able to counteract this trait with your natural helpful and sympathetic attitude and address your positive qualities to resolve the problems of others then you will accomplish your highest spiritual duties and your degree of consciousness and perception will be expanded.

You are not afraid to work but you like to do things where you can use intellectual resources rather than mechanical ones. There is some independence here but don't try to be forceful about it because Virgo's natural habitat is one in which the person is led by some powerful authority and where the important decisions are best made by others."

Om ni undrar hur mycket av det här som stämmer, så kan jag avslöja att det är nog i princip allt. Lite lustigt.

Ge mig ljus

Ge mig ljus, ge mig mera ljus
ge mig av din mänsklighet
du är inte som jag
Det nya jag ville / känna igen ...

Du har nånting
av min barndom i dig
Nånting från tusen år
innan vi möttes
Långt bakom allt vi vet och säger

The more I become

The more of a loser I become
the more my sister loves me
The more of a business I become
the more my mother loves me
The more of a drunkard I become
the more my best friend likes me
The more I choose to move away
the more it all confounds me
(1999)

Ingen och du

Ingen trodde nånsin på dig.
Ingen såg dig i ögonen.
Kanske hade de rätt.
Du bestämmer.
(1999)

Lära mig att glömma

Nostalgi är farligt, det är farligt att gå baklänges på öppen gata, ser man aldrig framåt hamnar man till slut Ingenstans.
Jag antar att jag har en dragning åt det sentimentala. En stark dragning. Måste hela tiden påminna mig själv om att vända mig om och titta framåt och sen är det dags igen.
Vad är det då jag längtar efter? Det mesta där borta var egentligen skit, skit eller likgiltighet. Jag längtar efter allt som kunde ha varit. En ny chans. En annan väg, ett annat liv. Antagligen var jag likadan redan då.
Måste lära mig att glömma om och om igen.
Inget av det där har att göra med mitt liv.

Hammare

Och tiden vrider sig åter långsamt
expanderande bakåt, vridande sig
ifrån oss följande
endast halvt dechiffrerade lagar.

I begynnelsen var kärlek
eller ingenting. Det säger sig självt
att det inte hade mycket att göra
med den riktiga världen, med kurser
i social kompetens. Med stapplandet baklänges
in i döden
med synen förvänd mot statligt stjärnljus.

Men vi ser oss om och vi märker
att vi drömmer. Visst. Vi är ännu vakna
och ensamma här kan vi hålla det kvar
medan ljuset slår in
och en hand räcks ut

DET HÄR ÄR EN HAMMARE
ALLT ÄR AV GLAS