Nittiotal

Det tog tid
det tog ett nittiotal

Det tog tid
det tog en jävla tid
det tog ett splittrande
vegeterande flammande
nittiotal av regnmoln
och lava
det tog all min tid
att ta mig fram
till nästa morgon och
skammen låg tung
över varje försök
tiden låg tung
över all frihet
jag tog mig
(friheten låg tung
över all tid
jag tog mig)

Eller bara föreställde mig
ville kanske inget
förutom ett mellanrum
nånting att leva i
nånstans emellan
sjöblöt ekande koma
och de ständigt försvinnande
rusande rusen
nånstans nåt annat
än den lilla cellen av liv
som en gång tilldelats mig
av Stiftelsen
Hotellhem i Stockholm

Bläddrar igenom alla
gamla NME
för sista gången
innan de slängs
bläddrar igenom
mitt nittiotal
det är verkligen så
det finns minnen
mellan varje omslag
varje nummer
från 90 till 99
människor lever ännu kvar där
situationer
bläddrar igenom
ända till slutet och
en gulnad blaska från 93
som jag fastnar i
för några sekunder
får mig till slut att inse
att jag kanske inte
haft det så här bra
på ett helt decennium.
Tiden spolar
bort det värsta
(1999)