OK

Hon läste och sa
OK

Bored to blindness

Jag vet att han kommer
att ringa nu.
Seinfeld är slut
och nu ringer han
och undrar om jag
fixat hans piller.

För några år sen
var vi kompisar.
Nu är jag hans
legitima langare.
"Berätta om din ångest
och säg
att du måste ha
just de här pillren -
vänta,
har du penna och papper?"

Jag får ett par hundra
för besväret
och några sidor till
i sjukjournalen.
I alla fall nån
som intresserar sig.

Det är deras jobb - självklart
det är
Alter Egons jobb
att hålla sig under,
psykmannens jobb
att skriva ner
processen
och alla namn
är någorlunda
anonyma.

Det jag just nu känner

Hon är en av de bästa.
Nån gång var hon min vän.
Fast jag satt för bredbent
drack för mycket
och gick omkring och var
så att ingen förstod
riktigt vad jag var
eller ville.
Bra.
Jag kan bara flyta
från skala till skala
kan bara vara och veta
det jag just nu känner

Mitt lilla samhälle

Mitt lilla samhälle
funkar som det ska
mitt lilla samhälle
funkar från dag till dag
Det finns ingen högre plan
Finns inget högre här
än ett tvåmeterstak
Finns inget större här

Titta inte i speglarna

Titta inte i speglarna
Tänk inte på
det rinnande vattnet
Varje söndersövd timme
kommer tillbaka
vänd tillbaka
ditt huvud framåt
bara för en sekund
måste du stå rakt
och skratta det in
i ansiktena
genom sömnlösa evigheter
av negativt matematiserande
det här rummet
nu bara
en enda stor sjukbädd
så meningslöst
och fruktansvärt
tvunget.

(Skjuta ditt uppskurna skratt)

Ingen behöver vara ensam

Inte en enda
ensam här.
Det är som en
amerikansk
ungdomsserie
där ingen är alkis
i mer än tre avsnitt
sen kör de ihjäl sig
i pappas bil
eller räddas
av sina
skrikande vänner.
Ingen behöver
nånsin
vara ensam.

För första gången
på åratal ser jag dig,
på avstånd
inbegripen i samtal
med några av dem
som jag antar är de
som jag aldrig lärde mig
känna igen
eller ens leva med
så som människor
gör.
Det är min största
kanske min enda gåva.
Jag lever bara
i oförståndet.
Det sista
och enda
jag har att ge.

Jag reser mig och
rör mig framåt
över gården
undrande lite
om du själv
kommer
att
känna
igen mig.

Regn!

Regn!
Regn!
Regn!

innanför ramarna
utanför

våldsamt regn, lukten
av blodvätt sten igenom
atmosfären

långsamt våldsamt vakna
in i det andra igen
Inte se sig
omkring med sorg

Jag såg aldrig
nånting
det var alltid
borta
sekunden efter
såg aldrig
någonting

långsamt regn
spolar åter
spindlarna
i avloppet

Ljudet av

Ljudet av våldsamt regn
väcker mig in
i nästa liv.

Vanor dödar

Vanor dödar
Dödar liv
och dödar öden
Alla sorters
vanor
dödar.

Andras sånger

Det blir
nånting
man måste
tvinga
sig
till.

Att skriva,
teckna,
plocka upp gitarren
för nöjes skull
Det var allt jag gjorde
fram till
femton års ålder.
Sen blev det
vin, tjejer
och andras sånger.
Och andras vin
och andras tjejer.
Nånting hände,
jag var tvungen att bryta
och på nåt sätt
följde den
gamla sorts glädjen
med. Ner.

Tio år senare
ganska exakt
är det dags att rota upp den
igen.
Genom geologiska
lager av smuts
och oegentligheter.
Inte titta, bara känna.
Inte se sig omkring.
Allt det där
är redan borta.

Regn faller
ett välkommet regn.
Regn faller
över tjugonde århundradets
sista sommar.
Aldrig mer begravning.

I ett annat liv

Jag red mig in
i ett annat liv
Jag bröt mig in
i de starkas värld

Se om jag bryr mig

Se om jag bryr mig
var mitt tysta mantra
genom gymnasiet
ända ut på gatorna.
Se om jag bryr mig
exakt hur mycket jag bryr mig.
Klart jag gjorde.
Klart jag låg ensam kvar
och slog skallen mot parketten
natt
efter natt
efter natt.

Å andra sidan
hade jag redan lärt mig
att känna igen mina fiender
trots det uppenbara handikappet
att jag aldrig
kom ihåg
deras ansikten.
Jag såg dem aldrig i ögonen.
De såg mig aldrig i ögonen.
Först nu senare anar jag varför.

Klassens clown

Uppväxt bland idioter
lärde jag mig
långsamt
att spela med
och jag var bland de bästa
som i det mesta
andra

Efter ett halvdussin år
i samma klass
hade jag utvecklat idiotin
till en konstart
Jag var klassens clown
men ingen skrattade
eller gjorde de det
lät det bara konstigt
Jag hade tagit det ör långt
och det fanns ingen väg
ur vår gemenskap
Det var åratal kvar
jag var en punkt på en linje
som sträckte sig ut
över kanten
till intet
Det var åratal kvar

jag var fast i min sömn
som krävde sin manifestation,
sitt offer,
varje dag
dag ut
dag in
Smartast i klassen
tommast i skallen
beklagad av alla
stora som små

Nånting var tvunget
att förändras.
Nån gång mot slutet
bestämde jag mig.
Jag kunde lika gärna
bli rocksångare.

År efter år

Formad vindsvept
organisk lera
stelnande intill markens stenar
år efter år
efter år efter år.
Ingen kommer att hjälpa dig här.
Sändningarna kommer inte att stoppas.
Varje ord som följer ditt namn
är en liten spik
designad för
att nagla fast.

Det genetiska arvet

Att rita och måla ligger i släkten, liksom musikaliteten. Har jag haft någon nytta av mina gener? Det råder blandade meningar om det, inom mig själv och säkert hos andra omkring mig också.
Jag har fått både det bästa och det sämsta som jag kunde få. En sak jag tycker att jag borde ha fattat långt tidigare, det är att det spelar inte så stor roll vad det är du får, det viktiga är vad du gör av det du har. Jag ska lägga det på minnet till nästa gång.
Hej så länge!

Osedda världar

Förnekandet
är en lika stor tillgång
I tankarna kan jag
när som helst
förpassa de stackars satarna
till ett välförtjänat
eller oförtjänt
tomrum
av osedda världar
deras egna
osedda världar

Allt det där

Det var igår,
allt det där var igår
Allt det där var med
andra människor
än de som idag
påstår sig röra runt
därute i samma stad som jag
osynliga i evighet
tills jag behagar
vända ögonen
mot jorden.

För kort

Livet är alltför kort
dagarna alltför långa
våra världar krakelerar
fragmenteras
i oöverskådlighet
över atmosfärens makliga vågor

Inte min, inte än

Min filosofi, som inte är min och ingen filosofi, blir desto mindre fattbar som jag inte följer den själv. Inte helt, inte än. Jag vill visa Linnea mer än det här men jag vet inte hur jag ska börja, precis som jag inte vet hur jag ska börja med något annat. Läser Ouspensky och känner igen mycket och får annat förklarat.
Det är nånting att pröva.
Men det är lätt såna här lugna dagar. Värre att sitta hemma och vänta på tunnelbanan och tid att gå.
Jag får lov att fixa det.

Myran, del G

G

Stereon saknar högtalare.

Sen sitter jag där, klottrar, läser, lyssnar på den mer eller mindre usla Roses-konserten och varvar elefantölen med folköl för att inte bli packad innan jag går ut, fast jag misstänker att det blir så ändå. Bläddrar i böckerna jag köpt, Colin Wilsons "The Occult", B. Stenbergs "Kärlek i Europa", Lowrys "Under vulkanen". Den sistnämnda vet jag att jag har läst förut men jag tror inte riktigt att jag fick grepp om den. Omslaget är fult, det är en ljusblå Månpocket med en bild ur filmen och jag funderar på om den finns på video, jag har aldrig sett den.

"You ain't too young and pretty
and you sure as hell can't sing,
Anytime you wanna sell your soul
I've got a toll free number you can ring"

Medan jag sitter där ringer telefonen, det är Anja och vi pratar om allt möjligt i tre kvart medan jag försöker låta nykter på rösten.

Hej du läsare

Hej du, som läser det här, och som kanske har läst mina tidigare inlägg. Hur känns det så här långt? För svart, för skitigt? Jobbigt att läsa? Du kanske helst vill vända bort blicken, glömma att bakom den här fasaden, bakom alla andra fasader som liknar min (mer än jag vill tillstå) finns det faktiskt en människa med en historia. Jag håller på att berätta en historia, precis så, men jag måste ta mig igenom det här först. Jag lovar, det blir ljusare så småningom, det blir det för alla, men ett tag till kommer det att vara ... socialrealistiskt, i brist på bättre ord. Så stanna kvar, följ med mig ett tag till. Jag tackar för tålamodet och intresset.

Myran, del F

F

Tunnelbanan in mot stan. Vagnen är halvfull, eller halvtom, majoriteten av mina medresenärer är medelålders, ett bänkpar bort sitter en tjej i min ålder som objektivt sett ser rätt bra ut men jag kan inte uppbåda något intresse, hennes utstrålning, sådan den nu är, är alltför mycket av

...

Konvertera

Tänker gör jag bäst i sömnen,
inga ord här, inga band.
Under bilderna smak av ren energi
i den enda processen.
Dit vägen syftar

att mötas halvvägs,
jag och den andra, riva ner och passera
i omöjligheten
åt varsitt håll i varandras mening.

Myran, del E

E

Ser mig omkring i mitt lilla allaktivitetsrum, försöker tänka efter hur många personer jag har haft på besök här sammanlagt* men ger upp. Det är inte överdrivet många men jag misstänker att den övervägande delen varit här i egenskap av anonyma efterfestare och eventuella fylleragg, oftast inte särskilt givande sådana.

Här inne har vi det sedvanliga möblemanget som är gemensamt för samtliga dessa lägenheter och som genom sin funktionella och BRIO-aktigt robusta utformning för tankarna till nåt behandlingshem för unga missbrukare, som det Thom sitter på nu, i Småland. Inte för att jag var där, men jag har sett de andra han suttit på, efter vräkningen. Ju mer jag tänker på det, desto fler paralleller ser jag. Visserligen har jag friheten att bete mig hur jag vill så länge jag inte stör grannarna, och visserligen har han sjunkit djupare på det sättet än jag överhuvudtaget skulle kunna göra, misstänker jag, men vi har ändå gått liknande vägar under ett antal år och ibland tror jag att den största skillnaden ligger i att Thom har varit sämre på att sopa in sin skit i garderoben.

Efter en cigarett och ännu en klunk av Tavernan (mitt hjärtas värdshus, tänker jag och grinar idiotiskt inombords) börjar jag fundera på vad jag ska ägna resten av dagen åt. Just nu känns det som om jag helst skulle sitta här nån timma till, dricka upp och, inte skriva, det är jag inte i längre i form för, men lyssna på musik, bläddra lite på min lilla usla svartvita TV, läsa nåt och kanske ringa nåt samtal. Men vem skulle jag ringa? Jag fick pengar igår, studiemedel, och borde hellre planera nåt inköp innan affärerna stänger, jag gillar att gå runt på Söder bland skiv- och bokaffärerna och bläddra efter att ha sänkt en Taverna och kanske köpa nåt, då är det också lättare att överraska sig själv. Dessutom behöver jag nya hörlurar, jag känner mig inte riktigt hel utan dem.

* under det år jag bott här

Myran, del D

D

Kaffet är klart och jag häller det tillsammans med sista skvätten mjölk i en stor ljusblå mugg som rymmer en halvkanna. Sen sitter jag där och tar växelvis en klunk av kaffet och en lite mindre av Tavernan, som ända fram till elefantölsreformen sett till alkoholprocenten var det billigaste som fanns på systemet, och dessutom gott. Det verkar nästan direkt, man kan nästan känna hur det sprider sig i venerna. Det är väl också delvis därför jag föredrar det framför vanligt vin, som liksom bara lägger sig i en klunk efter klunk.

Efter en stund av detta och Only Ones på bandspelaren känner jag mig betydligt piggare och än är dagen unge, klockradion visar på 13:56. Jag tar av mig hörlurarna och lägger undan blocket som jag klottrat slumpmässiga fraser i i hopp om att få nån idé.

SVART, UTE & GÅR

svart
ute & går.
det händer ibland att
svart
lämnar sin lägenhet och vandra omkring
på stadens gator som en vanlig man.
men han tar aldrig promenader.
han måste ha ett mål, ett ärende att skylla på.
& idag får det bli tunnelbanan.

hans grannar, två kärringar, står & ser
hur han passerar
& fäller kommentarer
- han är uppenbarligen återigen inne i en manisk fas.
- det var då för väl, ha har verkat så nere på sista tiden.
han borde äta mer grönt.
men inte för ett ögonblick saktar han ned sina steg.
& nu skymtar en välbekant skylt i fjärran.

Din nya frisyr

Så levande och så
fastnaglad
Tusentals av dina fotografier
i räta vinklar
zick-zack längs alla väggar
Småspik och tacksamhet
som håller dig stödd vid livet
På detta
fascistoida sätt
begrundar jag ditt ändliga öde.
Varpå jag vänder mig, prövar
att peka framåt, flyttas ändå och
inte ens din nya frisyr
är värd nånting.
inte ens din nya frisyr
är någonting
att sättas uppemot
detta.

Myran, del C

Myran, del C

Hursomhelst, Myran. Själva hotellet är en enda stor betongkoloss som består av till hälften invalidbostäder, tll hälften lägenheter av den typ jag själv bor i: små ettor med kokvrå och dusch. Det är hit man kommer när man inte lyckats få tag på nåt annat, då kommer man hit med sin mer eller mindre desperation och får ta över ett rum efter någon lyckligare lottad, nån som fått förstahandskontrakt eller hoppat ut genom fönstret, som Jarmo. Men jag kräver inte mycket, och det är bättre än att hoppa runt mellan olika andrahandslägenheter.

__________

Myran, del A och B

Myran, en följetong.

A

Bostadshotellet Myran. Vackert situerat i centrum av söderförorternas absoluta ingenstans. Utanför porten har vi två pizzerior (varav den ena ligger närmare, är billigare och har fullst. rättigh, vilket innebär att det är dit jag brukar gå när lusten faller på, trots att personalen uppträder som tretåiga pachydermer med mindervärdeskomplex och jag anar små Mussolinis inuti de konkurrensinriktade ägarnas fysiska skal), ett postkontor och ett BEA, ett snabbköp med Galne Gunnardoft. Tvärs över det oftast halvtomma torget ligger tunnelbanan med villaområden på ena sidan och radhus på den andra. Det är alltså inte mycket till förortscentrum, men på nåt sätt föredrar jag det ändå framför till exempel Haninge, där jag satt fast i ett par år efter att jag först flyttat hemifrån. Vill man ha nånting här så åker man härifrån, in till stan.

...

B

Handen.

Kanske

Kanske genom alla år
att du enbart drömde
dina ständiga störningar
Kanske att allting
bara var som du aldrig vågade tro.
En blandning av salig oskuld
och idioti.
Kanske att allting
skulle ha varit så lätt hela tiden
och enbart
beroende
på dig.